sammanfattning av graviditeten
jahapp, nu sitter man här, bebis fortfarande i magen och visar inga tecken på att vilja komma ut.... 3 dagar över tiden har jag gått, men det känns som 3 veckor! Börjar faktiskt på allvar tro att denna lilla knoddis inte tänker titta ut. Den kommer klara en igångsättning och när det sen blir kejsarsnitt så kommer den greppa tag i mina tarmar! Den lilla skitungen kommer aldrig ge upp!
Jag mår bra... lite för bra tycker jag, känns liksom inte ens som att jag passerat mitt bf-datum och att jag har fleeera veckor kvar, men så är det ju inte. Det kan ju faktiskt hända när som helst nu.
Tänkte faktiskt försöka mig på en liten sammanfattning av graviditeten nu när jag ändå inte har något att göra. Hoppas det blir något vettigt av det!
Den 11 juli 2013 fick vi veta att jag var gravid. Mensen hade inte kommit men det var inget konstigt i min situation. Varken jag eller David hade misstankar om att jag var gravid utan det var faktiskt två andra som fick oss att bli lite oroliga. Dagen innan var vi och kollade på tvättmaskiner och då kläckte försäljaren ur sig att "ni kanske blir fler i framtiden". Ja det i sig är väl inte så konstigt med tanke på att ett ungt par är och kollar på hemelektronik. Men både jag och David ryckte till och tyckte det var en underlig kommentar. Jag hade också varit dålig i magen ett par dagar vilket Davids pappa visste om (han hade varit hemma hos oss när jag hade en dålig stund... hehehe), så efter att vi kollat på tvättmaskiner köpte vi varsin sallad och åkte hem till hans föräldrar och åt. Där kläcker svärfar ur sig "är du på smällen?!" lite halvironiskt. Men att få två liknande kommentarer på samma dag gjorde oss väldigt nojjiga så vi köpte graviditetstest bara för att utesluta.
Morgonen efter (11/7) åker David som vanligt till jobbet och säger åt mig att ringa när det visar negativt. Båda var ju bombsäkra på att det skulle visa negativt så när jag sen kissat på den där pinnen och lagt den för att "vila" så blev jag mäktigt chockad när det blev ett STARKT plus. Kontrollstrecket hann inte ens visas innan det blev ett plus. Där och då började mitt illamående. Blev så chockad så det bara rann svett om mig. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle få uppleva det ögonblicket och när det hände... Wow...
Jag ringer David och gråter och säger att jag är gravid. Han skrattar bort det och säger aaaa visst. När jag sedan lyckas övertyga honom om att det är sant så blir det helt tyst. Hans kommentar blev sen "sjysst sätt att börja semestern...." haha fan va chockade vi båda var.
Jag mår bra... lite för bra tycker jag, känns liksom inte ens som att jag passerat mitt bf-datum och att jag har fleeera veckor kvar, men så är det ju inte. Det kan ju faktiskt hända när som helst nu.
Tänkte faktiskt försöka mig på en liten sammanfattning av graviditeten nu när jag ändå inte har något att göra. Hoppas det blir något vettigt av det!
Den 11 juli 2013 fick vi veta att jag var gravid. Mensen hade inte kommit men det var inget konstigt i min situation. Varken jag eller David hade misstankar om att jag var gravid utan det var faktiskt två andra som fick oss att bli lite oroliga. Dagen innan var vi och kollade på tvättmaskiner och då kläckte försäljaren ur sig att "ni kanske blir fler i framtiden". Ja det i sig är väl inte så konstigt med tanke på att ett ungt par är och kollar på hemelektronik. Men både jag och David ryckte till och tyckte det var en underlig kommentar. Jag hade också varit dålig i magen ett par dagar vilket Davids pappa visste om (han hade varit hemma hos oss när jag hade en dålig stund... hehehe), så efter att vi kollat på tvättmaskiner köpte vi varsin sallad och åkte hem till hans föräldrar och åt. Där kläcker svärfar ur sig "är du på smällen?!" lite halvironiskt. Men att få två liknande kommentarer på samma dag gjorde oss väldigt nojjiga så vi köpte graviditetstest bara för att utesluta.
Morgonen efter (11/7) åker David som vanligt till jobbet och säger åt mig att ringa när det visar negativt. Båda var ju bombsäkra på att det skulle visa negativt så när jag sen kissat på den där pinnen och lagt den för att "vila" så blev jag mäktigt chockad när det blev ett STARKT plus. Kontrollstrecket hann inte ens visas innan det blev ett plus. Där och då började mitt illamående. Blev så chockad så det bara rann svett om mig. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle få uppleva det ögonblicket och när det hände... Wow...
Jag ringer David och gråter och säger att jag är gravid. Han skrattar bort det och säger aaaa visst. När jag sedan lyckas övertyga honom om att det är sant så blir det helt tyst. Hans kommentar blev sen "sjysst sätt att börja semestern...." haha fan va chockade vi båda var.
Denna dag var nog den häftigaste dagen i mitt liv.
Från och med den dagen och fram till vecka 12 mådde jag illa. Usch va dåligt jag mådde. Käkade postafen som gjorde mig någorlunda levande men att äta normalt var helt uteslutet. Eftersom denna period var under sommaren så är det mycket av det "somriga" som kan ge mig illamåendekänslor. Tankar, minnen, lukter och smaker. Vi var väldigt mycket ute på Ridön i sommarstugan eftersom jag inte klarade av att vara hemma. Mådde riktigt dåligt av att vara i lägenheten. Och nu när det börjar bli varmare så får ju bilarna sån där solvarm lukt, om någon förstår vad jag menar. Blir så jääääkla illamående av den lukten!
I alla fall! Den första som fick veta om graviditeten var Maria. Eftersom denna graviditet inte var planerad så hade jag och David inte bestämt oss för hur vi skulle göra och jag behövde verkligen prata med någon annan än David. Min syster var den andra som fick veta eftersom hon fyllde år 2 dagar efter att vi fick veta om graviditeten och jag ville inte att hon skulle bli misstänksam när jag inte drack på hennes födelsedagsfest. Efter ca 1½ vecka efter beskedet berättade vi för resten av våra familjer. Vi var verkligen livrädda för vad alla skulle säga, eftersom jag gick i skola och det passade verkligen inte att skaffa barn just då. Men alla blev så glada och sa att allting löser sig, vilket det också har gjort!
Jag ringde till mvc för att boka tid till inskrivningssamtal, och det kändes fortfarande otroligt. Att jag skulle få gå på barnmorskebesök, lyssna på hjärtat, se bebis på ultraljud och känna sparkar. Jag var helt överlycklig i min lilla illamåendebubbla.
Tiden gick och nästan på dagen då jag gick in i vecka 12 så upphörde illamåendet. En sådan otrolig lättnad att kunna äta någorlunda normalt igen!
Första rörelserna kände jag när jag, David och Svärfar var uppe i Norrland i deras sommarstuga där (28/9). Jag satt och läste lite om hur första rörelserna skulle kännas och sen insåg jag att det var ju så det kändes i min mage! Berättade för david att jag tror jag känner lillbebis och han la handen på magen direkt. Såklart kunde han ju inte känna och blev lite avundsjuk tror jag allt!
7 oktober var vi på ultraljud. Vi trodde vi tagit fel på tid för det fanns ingen att fråga och ingen kom och hämtade oss men tillslut kom det någon och hämtade oss. Under den tiden hade vi nästan övertygat varann om att det inte var någon bebis där inne så när den kom upp på skärmen tappade både jag och david hakorna, bokstavligen. Så himla häftigt! Kunde inte slita ögonen från skärmen, så himla underbar liten varelse som låg i min mage och jäste. Allt såg bra ut, och vi fick veta kön och höra att den hade ett fint huvud och fina läppar, haha.
En tid efter detta började jag få problem med mina ben, kändes som konstant träningsvärk som gjorde skitont. Fick akuptuntur 2 dagar i veckan för detta och det var himmelriket! Är egentligen rädd för nålar men fasiken va skönt det är med akupunktur! Ska verkligen testa det på förlossningen.
Den 18 oktober kände jag första riktiga sparken på handen. Fick också se 3 sparkar utanpå magen. Jag blev helt galen och smsade mamma haha. Berättade för david på kvällen och morgonen efter fick också han se och känna. Här började det verkligen bli äkta. Det är en riktig bebis där inne. Vår lilla bebis.
Resten av graviditeten fram till ca v 35 mådde jag överlag bra. Jag hade ont till och från i benen men det var hanterbart. Bebis sparkar/de på som fasiken i magen. Från dag 1 då jag kände rörelser så har jag kunnat känna rörelser varje dag. Och inte lite heller. Det är en stark liten krabat!
Mitten av januari slutade jag skolan och började min ledighet fram till bebis nedkomst. Några veckor efter det ( ca v 35) började jag känna mig ordentligt höggravid. Allt var tungt och det var jobbigt att andas. Magen var/är i vägen hela tiden och jag vill bara ha ut bebis. Detta tillstånd varade faktiskt bara ca 2 veckor, men det var två hemska veckor. Nu har jag de sista 3-4 veckorma mått så bra man kan med tanke på den extravikt man bär på och det faktum att det är en annan människa i min mage. Har mycket sammandragningar och måste kissa ofta, men inte för ofta. Under nätterna kissar jag bara 2, kanske 3 gånger och har gjort det sen det eviga kisseriet började. Halsbränna har jag haft under hela graviditeten och det måste vara det jobbigaste faktiskt.
Annars tycker jag att jag haft en relativt lätt graviditet med vanliga krämpor som illamående osv. Bortskämd har jag varit så nu blir det väl en sjuhelvetes förlossning, om den nu vill dra igång snart! Men det kommer vara värt det i slutändan, det kommer allt att vara! <3
Från och med den dagen och fram till vecka 12 mådde jag illa. Usch va dåligt jag mådde. Käkade postafen som gjorde mig någorlunda levande men att äta normalt var helt uteslutet. Eftersom denna period var under sommaren så är det mycket av det "somriga" som kan ge mig illamåendekänslor. Tankar, minnen, lukter och smaker. Vi var väldigt mycket ute på Ridön i sommarstugan eftersom jag inte klarade av att vara hemma. Mådde riktigt dåligt av att vara i lägenheten. Och nu när det börjar bli varmare så får ju bilarna sån där solvarm lukt, om någon förstår vad jag menar. Blir så jääääkla illamående av den lukten!
I alla fall! Den första som fick veta om graviditeten var Maria. Eftersom denna graviditet inte var planerad så hade jag och David inte bestämt oss för hur vi skulle göra och jag behövde verkligen prata med någon annan än David. Min syster var den andra som fick veta eftersom hon fyllde år 2 dagar efter att vi fick veta om graviditeten och jag ville inte att hon skulle bli misstänksam när jag inte drack på hennes födelsedagsfest. Efter ca 1½ vecka efter beskedet berättade vi för resten av våra familjer. Vi var verkligen livrädda för vad alla skulle säga, eftersom jag gick i skola och det passade verkligen inte att skaffa barn just då. Men alla blev så glada och sa att allting löser sig, vilket det också har gjort!
Jag ringde till mvc för att boka tid till inskrivningssamtal, och det kändes fortfarande otroligt. Att jag skulle få gå på barnmorskebesök, lyssna på hjärtat, se bebis på ultraljud och känna sparkar. Jag var helt överlycklig i min lilla illamåendebubbla.
Tiden gick och nästan på dagen då jag gick in i vecka 12 så upphörde illamåendet. En sådan otrolig lättnad att kunna äta någorlunda normalt igen!
Första rörelserna kände jag när jag, David och Svärfar var uppe i Norrland i deras sommarstuga där (28/9). Jag satt och läste lite om hur första rörelserna skulle kännas och sen insåg jag att det var ju så det kändes i min mage! Berättade för david att jag tror jag känner lillbebis och han la handen på magen direkt. Såklart kunde han ju inte känna och blev lite avundsjuk tror jag allt!
7 oktober var vi på ultraljud. Vi trodde vi tagit fel på tid för det fanns ingen att fråga och ingen kom och hämtade oss men tillslut kom det någon och hämtade oss. Under den tiden hade vi nästan övertygat varann om att det inte var någon bebis där inne så när den kom upp på skärmen tappade både jag och david hakorna, bokstavligen. Så himla häftigt! Kunde inte slita ögonen från skärmen, så himla underbar liten varelse som låg i min mage och jäste. Allt såg bra ut, och vi fick veta kön och höra att den hade ett fint huvud och fina läppar, haha.
En tid efter detta började jag få problem med mina ben, kändes som konstant träningsvärk som gjorde skitont. Fick akuptuntur 2 dagar i veckan för detta och det var himmelriket! Är egentligen rädd för nålar men fasiken va skönt det är med akupunktur! Ska verkligen testa det på förlossningen.
Den 18 oktober kände jag första riktiga sparken på handen. Fick också se 3 sparkar utanpå magen. Jag blev helt galen och smsade mamma haha. Berättade för david på kvällen och morgonen efter fick också han se och känna. Här började det verkligen bli äkta. Det är en riktig bebis där inne. Vår lilla bebis.
Resten av graviditeten fram till ca v 35 mådde jag överlag bra. Jag hade ont till och från i benen men det var hanterbart. Bebis sparkar/de på som fasiken i magen. Från dag 1 då jag kände rörelser så har jag kunnat känna rörelser varje dag. Och inte lite heller. Det är en stark liten krabat!
Mitten av januari slutade jag skolan och började min ledighet fram till bebis nedkomst. Några veckor efter det ( ca v 35) började jag känna mig ordentligt höggravid. Allt var tungt och det var jobbigt att andas. Magen var/är i vägen hela tiden och jag vill bara ha ut bebis. Detta tillstånd varade faktiskt bara ca 2 veckor, men det var två hemska veckor. Nu har jag de sista 3-4 veckorma mått så bra man kan med tanke på den extravikt man bär på och det faktum att det är en annan människa i min mage. Har mycket sammandragningar och måste kissa ofta, men inte för ofta. Under nätterna kissar jag bara 2, kanske 3 gånger och har gjort det sen det eviga kisseriet började. Halsbränna har jag haft under hela graviditeten och det måste vara det jobbigaste faktiskt.
Annars tycker jag att jag haft en relativt lätt graviditet med vanliga krämpor som illamående osv. Bortskämd har jag varit så nu blir det väl en sjuhelvetes förlossning, om den nu vill dra igång snart! Men det kommer vara värt det i slutändan, det kommer allt att vara! <3
Bilden blev jätteliten... live with it
