Förlossningen och tiden på barnkliniken
17 mars kl 12.41 kom vår lille Arvid! 4035 g tung och 51 cm lång. <3 Han hade dock inte så bråttom ut och förlossning blev inte riktigt som vi hade velat.. Varning för lång text!
Värkarna började på kvällen den 15 mars när jag och David precis skulle sätta oss ner och äta middag hemma hos hans föräldrar. Faster Sara hade sagt till lille herrn på skarpen att han skulle komma ut nu och han verkade lyssna för efter det fick jag en blödning och ringde till förlossningen. De sa att jag skulle vänta in kraftigare värkar och jag trodde det skulle dröja dagar. Men ca 15 minuter senare började det komma allt kraftigare värkar så jag och David åkte hem för att fixa det sista hemma och vila lite innan vi skulle åka in till fl. I bilen på väg hem var värkarna så kraftiga så jag utbrast "okej jag förstår vad de menar med att man förstår när det är på gång!" haha. Fyfan. Vi kom hem men vände i dörren för värkarna var så kraftiga så förlossningen tyckte vi skulle komma in på en kontroll. Visade sig att jag var öppen 3 cm och hade värkar, dock oregelbundna, men jag blev inlagd och fick sovdos. Slumrade till mellan värkarna under natten och på morgonen den 16 mars visade det sig att jag inte öppnat mig mer så vi fick åka hem med citodon för att invänta tätare värkar.
Kom hem vid 12 och käkade lite mat och försökte vila men värkarna gjorde så jävla ont så tog citodon och lyckades återigen slumra mellan värkarna, men bara i ca en halvtimme, sen blev värkarna så kraftiga och täta så jag hann inte somna mellan. Åkte in till förlossningen igen vid halv 8 och det visade sig att jag öppnat mig till 4 cm på ca 24 timmar. Jag blev asledsen för jag orkade inte med att ha värkar längre så jag blev inlagd och fick sitta på pilatesboll med lustgas. Det bästa som hänt mig tror jag. Lustgasen funkade direkt på mig och när sköterskan visade hur jag skulle göra satt jag bara och fnittrade eftersom det snurrade i skallen haha. Klockan 22 bestämde vi att jag skulle få epidural och efter en stund kom narkosläkaren. När han lagt den och lämnat oss så utbrast jag, hög på lustgas, "fan va snygg han va!" och barnmorskan och David skrattade åt mig, men båda höll faktiskt med hahaha. Efter det tog de hål på hinnorna och vattnet forsade ut. Vi promenerade runt i korridoren för att skynda på förloppet men blev trött efter ett tag så gick och la mig i sängen och somnade. Vaknade bara när barnmorskan kom in och kollade till mig eller gjorde undersökningar. Hon bad om ursäkt när hon gjorde alla onda undersökningar men jag förstod inte vad hon menade, var så jävla bortdomnad så kände ingenting! Tyvärr så tappade jag känseln från rumpan och nedåt så från kanske kl 00 den 17 mars så blev jag sängliggande (och förblev det till den 19 mars). Försökte resa mig upp men benen vek sig så jag fick ligga fint i sängen istället. Så tråkigt för jag ville verkligen upp och gå för att skynda på förlossningen.
ca 06.00 den 17 mars var jag fullt öppen men Arvid ville inte sjunka ner riktigt så då var det bara att vänta ut honom. Efter ett litet tag slutade epiduralen att verka i högra ljumsken och det gjorde så JÄVLA ont. Sög lustgas för glatta livet så efter ett tag blev jag illamående av den, så fick genomlida den smärtan halva natten till ca kl 7 den 17 mars när de kom på att jag skulle ligga på höger sida medan jag fick en epiduraldos (eller vad de heter) och då släppte smärtan och jag somnade om igen till ca kl 12. Då kom barnmorskorna in och sa att han inte sjunkit ner och mina krystvärkar inte kommit igång så jag skulle börja provkrysta. Upp i gynställning (jag har inte haft många krav på hur min förlossning skulle vara men ett krav var att jag INTE skulle föda i gynställning) och i just den stunden slutade epiduralen verka men det gick inte att lägga in mer eftersom då skulle de små värkarna jag hade avta och jag behövde all hjälp jag kunde få. Och att krysta på noll var inte lätt. Jag fattade inte vad jag skulle göra och jag kände inte när jag skulle göra det så efter 20 min bestämde de att de skulle ta ut honom med sugklocka ( en till sak jag inte ville). Det kom in massa människor i rummet och med sig hade de världens jävla maskin och från den hänger något som ser ut som ett jävla fälgkors. Nu började paniken komma och jag blev i princip okontaktbar. Det gjorde så jäkla ont när de försökte sätta fast klockan och en barnmorska försökte få mig att ta lustgas men jag blev bara illamående av den. Fick återigen försöka krysta men som tidigare så kände jag ingenting, det gjorde så jävla ont men jag hade ingen aning om när jag skulle krysta eller inte så efter ett tag fick en barnmorska hjälpa till genom att hänga på magen och säga till när jag skulle krysta. Samtidigt drog läkarna i sugklockan och vid ett tillfälle så släppte den och hon nästan flög bakåt. Både jag och David fick panik och trodde att huvudet flög av. De fick klippa mig (ännu en sak jag inte ville). Efter en stund var han halvvägs ute och det gjorde ont. Minns inte smärtan men jag minns hur jävla ont det gjorde. Tillslut kom han ut men var helt tyst. De klippte navelsträngen och ALLA förutom en barnmorska sprang ut. De var borta med honom i ca 10 minuter och de var de värsta minutrarna i mitt liv. David fick följa med när de sprang iväg med Arvid och han har berättat att han inte skrek eller någonting så han trodde att lillen inte levde. Men han hade någon andningsmask för munnen så de lyfte bort den och då skrek han.
De kom in med honom till mig och jag blev sydd och skulle sen upp och kissa men när jag reste mig upp så höll jag på att svimma så fick lägga mig ner igen. Vi fick den där klassiska brickan och det var nog det godaste jag ätit på länge. Det var i och för sig nästan det enda jag och david ätit sen den 15 mars så det kanske var därför det var så gott.
Vi flyttades upp till bb men där blev vi bara kvar i 2 dagar.. Arvid hade feber till och från och andades hastigt så den 19 mars blev vi flyttade till 69an, barnkliniken. Läkarna misstänkte att han hade en infektion i kroppen så de fick sätta antibiotikadropp i naveln på honom och det blev massa slangar och droppställning och allt såg så obehagligt ut. Han var också dålig på att äta så de fick sätta en sond på honom och det var verkligen inte kul att se sitt 2 dygn gamla barn ligga så med massa slangar.
20 mars gjordes ett ryggmärgsprov som var blodblandat så han fick åka iväg på akutröntgen. Det visade sig att han fått en hjärnblödning till följd av sugklockan. Tur i oturen var att den satt bra till och var så pass liten så han fick morfin mot smärtan och droppet togs bort. Morfinet gjorde att han bara sov och sov... Allt blev helt onormalt och det blev riktigt tungt några dagar för oss. Men till helgen piggnade han på sig och natten till måndagen hade han ätit på så bra ur flaska så sköterskorna tog ut sonden och han blev då slangfri! (Vi hade honom inte inne på vårat rum på natten eftersom de gjorde så mycket kontroller på honom och kollade till honom näst intill varje timme.)
10 dagar fick vi ligga på sjukhus, och det var 10 HEMSKA dagar på många olika sätt. I torsdags (27 mars) blev Arvid friskförklarad och vi fick åka hem. Läkarna tror inte att det kommer ge några men senare i livet men de kan ju inte garantera något. Jag är bara så lättad över att han är frisk och beter sig som vilket nyfött barn som helst nu. Han sover hur mycket som helst, äter som en häst och pruttar på som en riktig karl! Han är världens finaste och jag sa redan när han låg i magen att han var mitt mirakelbarn. Han är så jäkla stark som klarade detta under sin första levnadsvecka.
Han är verkligen vårat lilla mirakelbarn.
De kom in med honom till mig och jag blev sydd och skulle sen upp och kissa men när jag reste mig upp så höll jag på att svimma så fick lägga mig ner igen. Vi fick den där klassiska brickan och det var nog det godaste jag ätit på länge. Det var i och för sig nästan det enda jag och david ätit sen den 15 mars så det kanske var därför det var så gott.
Vi flyttades upp till bb men där blev vi bara kvar i 2 dagar.. Arvid hade feber till och från och andades hastigt så den 19 mars blev vi flyttade till 69an, barnkliniken. Läkarna misstänkte att han hade en infektion i kroppen så de fick sätta antibiotikadropp i naveln på honom och det blev massa slangar och droppställning och allt såg så obehagligt ut. Han var också dålig på att äta så de fick sätta en sond på honom och det var verkligen inte kul att se sitt 2 dygn gamla barn ligga så med massa slangar.
20 mars gjordes ett ryggmärgsprov som var blodblandat så han fick åka iväg på akutröntgen. Det visade sig att han fått en hjärnblödning till följd av sugklockan. Tur i oturen var att den satt bra till och var så pass liten så han fick morfin mot smärtan och droppet togs bort. Morfinet gjorde att han bara sov och sov... Allt blev helt onormalt och det blev riktigt tungt några dagar för oss. Men till helgen piggnade han på sig och natten till måndagen hade han ätit på så bra ur flaska så sköterskorna tog ut sonden och han blev då slangfri! (Vi hade honom inte inne på vårat rum på natten eftersom de gjorde så mycket kontroller på honom och kollade till honom näst intill varje timme.)
10 dagar fick vi ligga på sjukhus, och det var 10 HEMSKA dagar på många olika sätt. I torsdags (27 mars) blev Arvid friskförklarad och vi fick åka hem. Läkarna tror inte att det kommer ge några men senare i livet men de kan ju inte garantera något. Jag är bara så lättad över att han är frisk och beter sig som vilket nyfött barn som helst nu. Han sover hur mycket som helst, äter som en häst och pruttar på som en riktig karl! Han är världens finaste och jag sa redan när han låg i magen att han var mitt mirakelbarn. Han är så jäkla stark som klarade detta under sin första levnadsvecka.
Han är verkligen vårat lilla mirakelbarn.
